Sista rycket
Nu börjar det här skolåret närma sig sitt slut.
Imorgon har jag redovisning, första enskilda redovisningen på länge. Jag verkligen hatar sånt.
Blir alltid sjukt nervös och får prestationsångest. Men det löser sig.. typ.
10-15 minuter av ångest borde jag klara av.
På söndag bär det av till Kiruna. Blandade känslor, som vanligt. Kanske ännu mer nu. För nu finns det någon som blir kvar här, som jag inte får krama på flera veckor.
They say time heals everything..
but I'm still waiting..
Det är så orättvist att vissa människor gör andra skada men kommer undan, medans vissa inte gör en fluga förnär, men ändå råkar ut för misär eller måste lämna jordelivet.
Karma funkar inte alltid verkar det som.
Sen sägs det att allting händer av en anledning. Jag kan inte låta bli att undra vad det finns för anledning att just DU skulle försvinna.
Var det en läxa? En läxa om att inte ta någon/något förgivet?
Jag vet inte. Jag vet bara att det är orättvist.
Jag förstod att du var sjuk, det gjorde vi alla. Men aldrig tänkte jag att det var så illa.
I mitt huvud existerade inte att någon närstående kunde bli så sjuk. Sånt händer ju bara andra. Därför förstod jag inte förräns det var riktigt illa, knappt då. Man hade hopp.
Jag som precis tänkte komma och hälsa på, för någonstans förstod jag att det skulle bli min sista chans.
Men jag hann inte.
Jag hann inte.
Det är så orättvist att vissa människor gör andra skada men kommer undan, medans vissa inte gör en fluga förnär, men ändå råkar ut för misär eller måste lämna jordelivet.
Karma funkar inte alltid verkar det som.
Sen sägs det att allting händer av en anledning. Jag kan inte låta bli att undra vad det finns för anledning att just DU skulle försvinna.
Var det en läxa? En läxa om att inte ta någon/något förgivet?
Jag vet inte. Jag vet bara att det är orättvist.
Jag förstod att du var sjuk, det gjorde vi alla. Men aldrig tänkte jag att det var så illa.
I mitt huvud existerade inte att någon närstående kunde bli så sjuk. Sånt händer ju bara andra. Därför förstod jag inte förräns det var riktigt illa, knappt då. Man hade hopp.
Jag som precis tänkte komma och hälsa på, för någonstans förstod jag att det skulle bli min sista chans.
Men jag hann inte.
Jag hann inte.
