Linoleum -

Idag känns det faktiskt lite bättre. Var lite deprimerad igår när jag tänkte på allt som hänt under senaste tiden. Och dom senaste åren.
Sen jag flyttade hit till Umeå så försvann många fritidsintressen, förut hade jag alltid fullt upp. Det var jobb, skola, bandet, vänner, revyn och andra saker.
Då blev man galen för att man alltid var på vift, men jag måste faktiskt erkänna att jag saknar det.
Efter gymnasiet började folk flytta, saker hände, bandet splittrades då det blev dags för plugg och flytt. Jag och Sanna försökte starta på nytt med bandet, dock var det ju bara jag och Sanna här i Umeå (av bandet) och man kommer inte långt med endast två gitarrister. Emma flyttade också ner nu i höstas, då hade vi ju våran trummis också. Det gick ändå inte bra. Jag tror det var för att vi nånstans fattade att det inte skulle hålla, Emma skulle bara bo här ett halvår. Man tappade motivationen lite.
Jävligt synd. Blir ibland extremt sugen på att börja spela igen. Är himla dålig på att plocka fram gitarren här hemma dessutom. Tycker inte att det är roligt att spela ensam. Nu försöker jag dock ta tag i det igen, vill ju inte tappa det helt.

Haha, varför började jag skriva allt det här egentligen? Man blir ju deprimerad igen!
Nä men allvarligt, jag saknar aktiviteterna men inte Kiruna. Jag gillar inte den staden, jag förknippar den med mycket skit.
Men jag hade mina prinsar och prinsessor, mina stjärnor i mörkret och mina intressen förstås.
Jag har haft himla massa kul. Jag blir glad av att tänka på allt galenskap vi har hittat på där! Men ofta vill det onda ta över det goda. Därför gillar jag inte Kiruna.
När folk började flytta fick jag panik. De var ju anledningen till att jag orkade bo där.
Jag flyttade inte bara för att de flyttade, jag hade ändå tänkt börja plugga.. var bara osäker på vad jag skulle välja för utbildning. De hann före. Och det gav mig panik.

Aaaaah, kan inte ens beskriva känslan av lycka som uppenbarade sig när jag och Malin kom med flyttlasset till Umeå. Fan vilken härlig känsla.

Hittills trivs jag med utbildningen, har hittat vänner i klassen och har några av mina närmsta här.
Najs bajs liksom.
Tyvärr drar några snart. Även fast jag är glad för eran skull så vill mitt ego att ni ska stanna.
Så äre ju såklart.

Shit, det här blev jävla långt. Egentligen skulle jag bara skriva att jag kanske ska ta och testa gå på ett step pass på IKSU. För att bli lite aktiverad. Det vet jag förvånar några. Hähä.

Det är sjukt hur snabbt livet kan vända, hur något bara kan försvinna och hur snabbt humöret kan förändras.
Nå men sånt är livet. Jag hoppas på ett bra år!


Just get back up when it knocks you down



Honkis, jag tänkte ta och äta upp våra ostbågar nu.. bara så du vet. Glo film, käka ostbågar och hoppas på att humöret blir återställt.

 



Hon ser riktigt  arg och "farlig" ut med sina tänder och bakåtslickade öron. Men så är inte fallet, att leka med handen är faktiskt hennes favoritsyssla.




Obs: Ingen kom till skada under lekstunden.